06 december 2006

Lycka

Hittade den här notisenen annan blogg.

Helgedom? Räknas puben dit?

Eller sängen?

Eller onlinespel?

Hursomhelst, jag vet att det är en notis i en kvällstidning och alltså inte värd pixlarna som fick den att synas. Men den handlar ändå om något som många tänker på. Jag upplever till exempel ett socialt tryck som säger att det är underligt att inte vilja ha barn. Och andra lever med en önskan att skaffa barn men lyckas av någon anledning inte.

Min studiekompis N valsade mellan tillfälliga förhållanden år ut och år in. På väggen hade han ett fotokollage från sin uppväxt. En gång pekade han på ett fotografi och sa "Det där är min far. När den bilden togs var han yngre än jag är nu men hade redan två barn." Hans längtan hördes i rösten, och att hans liv var långt ifrån en situation där det skulle göras några barn gjorde inte saken bättre.

Vi pratade om det ibland. Han refererade ofta till en äldre manlig släkting som dött ensam i sitt eget bajs i en liten skitig etta. Det var enligt honom alternativet till att skaffa barn.

Efter att han fått som han ville och det gått några år sa han vid något tillfälle att han kunde förstå varför man inte skaffade barn. Att det fanns värden i det som han nu kunde se med andra ögon. Inte för att han ångrade sig - inte alls - utan för att han fått ett annat perspektiv. Jag blev glad, för vad han egentligen sa var att mina val inte var konstiga. Han minskade det sociala trycket på mig. Men han tog återigen upp ensamheten som en skrämmande möjlighet.

Ja, det är skrämmande. Jag är inte så rädd för ensamhet rent fysiskt, jag tror inte jag kommer att bli utan sociala kontakter eftersom jag har många intressen genom vilka jag träffar andra. Men jag är rädd för att inte ha någon som jag tycker om. Någon jag skulle kunna ringa mitt i natten om det behövdes. Och när jag är så gammal att jag inte kommer upp ur sängen och mina vänner är lika gamla eller döda, vem ska då hälsa på mig?

Men i helvete heller att det skulle vara ett skäl för mig att skaffa barn. Dessutom har man ju hört hur gamlingar - som har barn - klagar över att ingen hälsar på dom, så det är ju tydligen ingen garanti.

Enligt notisen är dessutom singlar lyckligast, "som har minst bekymmer för ekonomin". Jag får väl börja stoppa sedlar i madrassen så att jag inte blir ledsen när jag blir gammal.

13 kommentarer:

charlotte sa...

Jag känner igen mig i detta. Att alltid känna hur man måste rättfärdiga och förklara varför man inte har barn. När man lever i ett äktenskap verkar det nog ännu konstigare. Många talar dessutom om detta på ett helt okänsligt sätt, de klampar på och tänker inte på att det skulle kunna finnas en smärtsam historia bakom - jag skulle ju kunnat fått livmodern borttagen p g a cancer o sakna ekonomi att adoptera t ex. Nu har jag iofs inte haft cancer alltså men jag tycker ändå det är ett jobbigt ämne.
För att inte tala om hur urtrist det är att vara den enda barnlösa i en grupp som ständigt komer in på samtalsämnet BARN och alla de små glädjeämnen och problem de för med sig. Läste en gång i tiden om en förening för barnlösa par i England, alltså par som valt bort barn. Kanske skulle behövas här också.

catherine sa...

Å jag har ett barn och då tycker människor att man är konstig som inte skaffade fler.

Jag har svårt att förstå människor som får barn och helt tappar bort sig själva och så har jag svårt att förstå människor som lägger sig i hur andra väljer att leva sina liv.

charlotte sa...

Precis! Varför i hela friden lägga sig i hur andra människors livsval egentligen?

Puckohue sa...

Hehe, jag brukar egentligen tycka att det läggs för lite näsor i blöt - att vi är alldeles för försiktiga med att lägga oss i varandras privatliv. Det är skillnad på det, tycker jag, och att inte visa förståelse för att andra människor gör andra - kanske ovanliga - val.

När jag färgade håret rött sista gången fick jag så många "skämtsamma" kommentarer från folk som ändå är rätt så alternativa i sina livsstilar att jag bestämde mig för att det fick bli sista gången. Det var/är trist för mig som tyckte det var en rolig sak att göra med mitt utseende, men jag tycker inte det är konstigt. Om en bekant till mig skulle dyka upp med tatueringar i ansiktet skulle jag nog kommentera det. Det är nog bara att välja att smälta in eller ta uppmärksamheten.

Och det sistnämnda känns ju jävligt otacksamt när man inte ens tycker att man gjort något som förtjänar uppmärksamhet.

Jag tycker det är bra när folk lägger sig i andras livsval, men då förutsätter jag att det görs av intresse och respekt, inte av ytlig nyfikenhet eller missriktad välvilja (eller rent av ovälvilja). Det kanske är ordvalet - lägga sig i - som skapar så negativa associationer.

Vad som faller in under "ovanligt" är ju också relativt - jag var på väg att flytta till Berlin en gång för att jag såg en snubbe i övre 30-årsåldern med mohikan som folk inte vände sig om efter på stan. Fronten var liksom framflyttad.

I många mindre orter räcker det väl med att inte se ut som Tommy och Annika för att lokalbefolkningen ska vända sig om "på byn". Eller är det en fördom?

catherine sa...

det är en sak att lägga sig i för att man är välvilligt intresserad och en helt annan sak att lägga sig i för att "mästra".

Ofta känns det som att folk lägger sig i mest för att övertyga sig själva.

Puckohue sa...

Det är sant.

charlotte sa...

Ja, och det är dessutom skillnad mellan att tala om sådant som syns utanpå och sådant som har med det mer privata att göra. Fast även det som syns kan förstås vara känsligt. Kvinnor som täcker håret t ex är nog jävligt trötta på att få kommentarer om det. Och om jag dök upp med en fet peruk till nästa julfest skulle det ju kunna bero på att jag tappat allt hår p g a hjärntumör (nej det har jag alltså inte, oroa er inte, jag bara kör exempel). Och det kanske jag inte vill tala om. Visst, drastiskt exempel, men man får också tänka lite på hurdan relation man står i till den man pratar med. En vän undrar naturligtvis med all rätt varför jag har peruk plötsligt. En ytlig bekant eller en främling ska inte lägga sig i om jag inte själv ger signaler om att det är ok. Komplimanger däremot tas förstås tacksamt emot från alla håll.
Så det så. :-)

Puckohue sa...

Hehe, ja komplimanger går bra.

Men för övrigt ska vi prata om vädret? Om en bekant som inte tillhör den närmsta vänkretsen en dag dyker upp i rullstol så ska man låtsas som ingenting?

Ja, jag hårddrar det, men det är för att jag nog faktiskt inte håller med. Vill man inte prata om något tycker jag man ska säga det. Jag tycker inte problemet är att folk "lägger sig i" för mycket, utan snarare att de har obehagliga syften med att "lägga sig i": övertyga sig själva som catherine säger, eller meddela att man enligt deras konservativa och/eller småborgerliga värderingar gjort något fel.

Jag tycker folk lägger sig i för lite. På ett schysst sätt.

Men självklart: i grunden ligger ju såklart att visa allmän respekt och hänsyn.

Jag kanske har en annan erfarenhet som man?

catherine sa...

jag håller med sistnämnde talare! amen ;)

charlotte sa...

Ja, ni kanske har rätt i att det är utstämplandet, det där petandet på och blottandet av andras svagheter som gör att detta med att lägga sig i för mig har en så obehaglig bismak. Om vi går tillbaka till den ursprungliga frågan, det där "Varför har du inga barn?" så är det kanske dessutom det där VARFÖR som är så stötande. Ibland är det inte klart uttalat men det finns där i alla fall. "Det ska väl du ta och skita i" vill jag svara på det men det förbjuder mig min borgerliga uppfostran. Nå, med detta vill jag bara ha sagt - om ni nån gång stöter på mig in real life, don't mess! JAG vill inte att man undrar över mina livsval. :-D

Puckohue sa...

:)

Ingela sa...

Jag har tänkt på om man ska starta en förening för barnlösa. Jag tänkte då barnlösa kvinnor, men det kanske vore fel att utesluta barnlösa ensamma män?

I så fall ska det INTE vara en förening där man ska träffa någon för att skaffa barn, utan en förening för just barnlösa, som inte kan få barn eller inte vill ha barn.

Undrar om det finns intresse för detta...?

Ingela

Puckohue sa...

Njae, inte för min del. Jag har förståelse för att andra tänker annorlunda - och det kan säkert finnas män som vill vara med i en sådan förening, men för mig är det verkligen inte en prioriterad fråga.

Jag vill bara helt enkelt inte ha barn. Skulle jag hamna i en situation, kanske där jag delar mitt liv med någon som vill ha barn, så kanske jag skulle ändra mig.