Jag drömde inatt att jag fortfarande var ihop med mitt förra ex, även om vi båda egentligen visste att det var slut. Vi skulle på en badsemester, och höll masken. Jag trodde flera gånger att jag tagit fel på avresetiden och missat flyget. Jag var hur som helst sen och stressad, och packade snabbt, väl vetande att jag skulle packa helt fel. Hela tiden med en känsla av att hela resan skulle bli en övning i att låtsas att allt var bra.
Läste det här i dagstidningarna idag.
Ja de där utlänningarna kan man ju inte ha här, så det är väl bra om polisen kontrollerar id-handlingar för samtliga i bilen när de ändå sätter upp vägspärrar för att kontrollera nykterheten på vägarna. För det är ju såklart därför de satte upp vägspärren.
Det vet man ju hur onda de där människosmugglarna är. Så det är ju bra att de letar efter flyktingar som inte har uppehållstillstånd. Så att de kan skickas tillbaks. För att de som organiserat deras resa hit och tjänat pengar på det är onda. Och det förstår ju vem som helst att om man betalat så mycket för att få sitta i en container med risk att kvävas eller en överfylld fiskebåt med risk att drunkna så är man inte en riktig flykting, så vi som röstat fram sossar eller högerpartier behöver inte ha dåligt samvete när piketstyrkan griper dom och skickar tillbaks dom till det där landet med det konstiga namnet.
Och om de kontrollerar min legitimation där jag sitter i baksätet vet jag ju att det är för att de inte alltid kan avgöra om jag är svensk eller utlänning. Men om jag har rent mjöl i påsen, eller kanske menar jag vita gener i pungen, har jag ju inget att oroa mig för eller hur?
Ja, det är så jag tänker, med sarkasm i tonfallet, när jag läser om det övervakningssamhälle de flesta i Sverige applåderar fram. Trist nog fungerar inte ironi när de flesta faktiskt inte uppfattar ironin utan iställer ser hållbara argument.
Men jag anstränger mig för att inte luras. Jag är inte så säker på att opinionen är så vidrig som massmedia påstår. Jag måste tänka så för annars kommer jag att bli bitter och förakta folk i allmänhet på riktigt. Och det låter jävligt trist.
Men faktum kvarstår. Hur gärna lärare, kvällspress, populärhistoriker eller amatörpsykologer än vill få Tredje Riket att vara en ensam galnings verk så röstade en tredjedel av de röstberättigade i Tyskland på den där snubbens parti (och stödet var stort även bland svenskar). Och även om det fanns ett stort och aktivt motstånd från olika håll så struntade de allra flesta i att detta motstånd tystades med våld och repression - de hade inte dagens teknik utan använde lite mer uppenbart brutala metoder än vad som är nödvändigt idag.
Så ja, jag tycker mig ha rätt att vara orolig för utvecklingen.
...utanför fönstret och på bildskärmen.
Jag greps av panik igår när min rymdstation plötsligt såg ut som en blandning mellan en syratripp och en Lovecraft-mardröm...
...och Hitman såg ut som om han muterats och fått långa klor istället för armar.
Jag rotade runt inne i datorn - dammsög, putsade med tryckluft på burk och plockade ut grafikkortet och kontrollerade fläkt och kablar. Sen laddade jag hem nya drivrutiner och installerade dom. Inget hjälpte. Jag hittade fram mina leveranspapper och hittade en kod på baksidan av datorn som jag matade in på Dells supportsida. Då visar det sig att jag har 60 dagar kvar på support och garanti.
I morse ringde jag och efter några minuters genomgång erbjöd de mig ett nytt grafikkort. Det kommer i dagarna. Tills dess får jag väl hänga i RL.
Fast Hitman med klor fungerar faktiskt.
Utanför snöar det som fan, men det ser ut som sådana där stora klibbiga flingor som lägger sig och täcker marken men smälter bort nästan genast.
Inatt drömde jag för första gången på tjugo år om min bror som dog när han var femton och jag arton.
Han var mycket friskare, han gick på kryckor men såg bra ut och kom precis från ett besök hos sin flickvän. Jag tror hon hette Rebecka eller Jenny. Vi pratade om det som jag kanske inbillar mig att man skulle ha pratat om sådant med en bror.
Vi skulle åka till Rom (tror jag) han och jag. Jag funderade en del på hur jag skulle klara att ta hand om honom själv, men under resesekvenserna i drömmen var han alltid på något sätt redan framme vid nästa hållpunkt. Istället var mitt resesällskap L och hennes man från Berlin.
Som vanligt var platserna och hotellen i drömmen samma som alltid.
| The Movie Of Your Life Is A Cult Classic |
 Quirky, offbeat, and even a little campy - your life appeals to a select few. But if someone's obsessed with you, look out! Your fans are downright freaky. Your best movie matches: Office Space, Showgirls, The Big Lebowski |
Det här var skoj: tjugo frågor på nätet. Men det är du som tänker och programmet som gissar vad du tänker på.
Och det gissar kusligt bra...
Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om beteendeanalystricks. Jag är fruktansvärt fascinerad av dom men vet inte riktigt varför. Är det av samma skäl som andra är fascinerade av seriemördare eller övernaturliga fenomen (vilka skäl är det)? Är det för att deras resultat ofta är en smocka i nyllet på alla "jag är unik"-människor (dvs nästan alla)? Jag tycker hur som helst att det är intressant att våra tankar och våra handlingar är så lätta att kvantifiera och att undantagen från mönstren är så få.
Den här notisen i Sydsvenskan är nog det sjukaste uttrycket hittills av liberalernas glädje över ännu ett verkställt dödsstraff. Naturligtvis kan endast en representant för en mördarregim känna medmänsklighet med Saddam Hussein.
Men mest deprimerande är hur vanligtvis sansade människor klappar i händerna. Jag antar att de känner lättnad över att inte längre behöva hantera problemet Saddam Hussein längre.
Trist också att detta* blir första intrycket av den nye FN-chefen Ban Ki-Moon som nu verkar sakna Kofi Annans goda sidor.
* Att han inte tog avstånd från dödsstraff, alltså.
För min del sattes tonen för nyårskvällen nog redan på fredagen. Jag och M träffade Lu från Berlin och Li som nu bor i London men är här för att jobba som akrobat i Vinterland, och några av Lis akrobatkollegor. Det var skoj, vi blev lite fulla och några av oss fortsatte natten på stödfest på Aktivitetshuset. Där fanns det några gamla bekanta som det var skoj att säga hej till, och det var skoj att dansa lite (eller åtminstone vingla omkring lite), lyssna på musiken som Slacker spelade och snacka skit i största allmänhet.
Det blev så småningom väldigt sent - tror jag var hemma vid halv fem. Den kvällens äventyr kändes fortfarande på nyårsafton. Berlin- och Londongängen kom hem till mig ganska sent (efter att deras barn lagts/fått barnvakter) och vi satt och smååt* lite godsaker och drack lite öl och vin. Vid tolv gick vi några meter mot Möllevångstorget men var inte fulla nog att tränga oss in i krutröken, utan höll oss på ett halvt kvarters avstånd. Det var ok ändå. Vi tittade på fyrverkerier, önskade varandra gott nytt år, mottog sms-hälsningar från frånvarande bekanta och strosade sedan hem igen. Jag kände mig ensam som vanligt. Väl tillbaks blev alla ännu tröttare - troligen när vi förstod att vi lyckats orka hålla oss vakna till tolvslaget - och så småningom strosade folk iväg.
Så: helt ok. Trevligt att träffa lite nytt folk, trevligt att träffa gamla vänner och trevligt att de ville komma hem till mig och sitta i min soffa så att det kändes som att jag fanns.
Lu föreslog en återupprepning av Berlin-besöket till 1 maj. Det låter som en bra idé.
* "Smååt" låter rätt att säga men ser helt galet ut att skriva.
Charlotte bad mig svara på dessa frågor:
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan 10 maj 2005.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Å ena sidan tjejer i 25-årsåldern med foton på "dagens outfit"/39-åriga män med ointressanta dagboksanteckningar, å andra sidan diverse rättshaverister med långa enstyckesinlägg om någon sakfråga de är engagerade i och å tredje sidan diverse kändisar från olika brancher - politik, nöje, kultur - som funnit ännu ett sätt att marknadsföra sig.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Minns ärligt talat inte, men Sandra Gustafssons var en av de första jag fastnade för när jag började bläddra mer aktivt bland bloggar.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Inget speciellt. Det är dagboksanteckningar. Lite trevande kanske.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Kanske fem stycken. Från dom brukar jag bloggsurfa omkring lite planlöst.
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Dagboksbloggarna utgör minst hälften.
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
De senaste månaderna har den här tonårstjejen beskrivit en arbetsplatsförälskelse på ett sätt som fått mig att minnas egna förälskelser. Jag tror inte hon och jag har speciellt mycket gemensamt.
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Kan inte komma på någon. Det finns säkert massor, men jag har missat dom.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Ingen aning, jag har inte frågat.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ingen aning, jag har inte frågat.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag är nog ungefär lika privat i bloggen som jag är i andra sammanhang. Jag gör inget som får mig att känna mig utlämnad på ett obehagligt sätt.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Sådant jag inte pratar om, och sådant jag bara pratar om med vissa människor. Jag kanske hade skrivit om sådant om jag varit mer anonym.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
I stor utsträckning. Jag blir glad när folk kommenterar något, eller om jag ens märker att det finns någon som återvänder. Jag ser bloggandet som en social aktivitet och beter mig och reagerar ungefär som jag gör i andra sociala sammanhang. Även annars är det trevligt om någon pratar med en och inte ignorerar en.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, den person som visas upp i bloggen. Det är väl antagligen endast några få sidor av den personen som skriver, och kanske ibland till och med en helt annan person. Jag tror däremot man skapar sig en bild av författaren (utifrån mycket bristfällig information), åtminstone om bloggen är av personlig dagbokstyp.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Nej, jag har inte träffat någon.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Säkert. Om det låter nonchalant så är det inte så illa menat, jag menar bara att precis som i andra sociala sammanhang finns det säkert bloggare som orsakar sig själv och/eller andra skada via sin blogg.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Jag får inte så många kommentarer och de jag fått som varit kritiska på något sätt har varit ganska fåniga, så nej. Jag är nog inte heller så känslig.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Troligen inte i min egen, då hade jag nog raderat det, och om jag gjort det i andras har jag varit full och glömt det sen. Däremot kanske jag ibland ångrat att jag inte lyckats uttrycka mig bättre.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Som social aktivitet blir det frustrerande att inse att man faktiskt bara inbillar sig att man lär känna folk. Jag vill inte heller falla in i någon bloggsubkultur som tar sig själv på allvar.
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Jag har för vana att tröttna på saker jag tidigare lagt tid på, så det lär väl hända här också. Jag kan däremot tänka mig att bloggkulturen får nya former och att jag provar något nytt.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det beror på vad man menar med "bloggarna". Det är ju knappast en homogen grupp på väg åt samma håll. Redan idag uppmärksammas ju kändisars och andras bloggar så svaret är väl "delvis ja".
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Det är en hjälp för mig att minnas mig själv och händelser i mitt liv - en helt normal dagboksfunktion alltså. Det är en kanal att skrika i om det är något svineri jag reagerar extra starkt på. Det är en social aktivitet.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag tycker jag har börjat förstå mer om vilka sociala funktioner bloggandet kan ha. Jag har fått ta del av personliga erfarenheter och åsikter som jag kanske missat annars.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Nej. Jag tycker inte frågorna är speciellt intressanta och svarade själv bara på detta för att någon bad mig. Jag vill inte peka på någon. Jag har sett sådana här frågelistor förr och tycker inte så mycket om dom.
