Det var bättre förr

Skönt att inte vara den enda som inte tycker det är bakåtsträvande att kritisera äcklet i nöjesmedia. Det är väl två läger sedan mobbnings-TV blev populärt i slutet av 90-talet - för eller emot - men nu har några kändisar blåst nytt liv i debatten genom att kritisera något program som heter Idol. Kjell Berqkvist inledde med ett öppet brev i Aftonbladet och Lars Winnerbäck vill inte köpa reklamtid av TV4.

Själv kan jag knappt titta på TV längre. Antingen är det hemmavideor där man ska skratta åt barn som faller och slår sig, eller bilolyckor och sjukt klippta polisvåldsdokumentationer eller någon av alla mobbningssåpor.

När jag pratar med folk om det här säger de antingen att de inte håller med om kritiken (ok) eller att "jag vet, men jag kan inte låta bli att titta." eller något liknande (inte ok). Hur illa jag än mått kan jag inte låta bli att tänka att jag ligger över medel vad gäller självrespekt.

Eller är det självgodhet?

Tja, om det är självgodhet så är jag självgod.

"...ungefär som att en rektor skulle försvara ett gäng mobbare eftersom han har femhundra andra elever som inte gör något åt saken." - Winnerbäck

Men jag vet inte, i Fråga Anders och Måns sa de att 30% hade sagt att de tyckte man skulle återinföra dödsstraffet i Sverige. 10.000 vuxna personer i Malmö röstade på Sverigedemokraterna. Jag orkar inte. Det känns mest som att man får försöka hålla sig undan och göra en flyktplan om ifall att det skulle bli ännu värre och man skulle hamna i trubbel.

Helvetet är andra människor.

Men nej, jag tycker inte på allvar att det var bättre förr. Skiten tog sig nog bara andra uttryck. Så: betyder det att min kritik mot äckelnöjesmedia egentligen bara handlar om smak?

Och jag skäms lite för att jag inte orkar...