19 februari 2007

Måndag igen

Det är rätt mycket cykelväg mellan hemma och jobbet. På ett smalt ställer finns det en återvinningsstation. Imorse var sopbilen där som tömmer containrarna och då blev det så trångt att man fick ta sig upp på trottoaren och cykla förbi där. En stackars tjej som cyklade före mig trillade omkull när hon skulle ta sig uppför trottoarkanten. Sådär långsamt och odramatiskt, lite uppgivet. Jag frågade om det gick bra, och hon låg där och tittade upp och svarade att jo, det gick bra.

Själv märkte jag i trapphuset att den där sömmen längs dragkedjan i jackan fastnat i blixtlåset (vad heter den där delen man drar i?). Jag struntade i det och drog på. När jag kom fram och skulle ta fram kodkortet för att låsa upp ytterdörren till jobbet kunde jag inte dra ner dragkedjan. Först försökte jag stoppa ner handen genom halsen, men det gick inte - men det såg nog roligt ut. Sen upptäckte jag att det gick bra att dra igen blixtlåset ännu mer, vilket skapade lite panikkänslor och hade jag varit mer nervöst lagd än jag är hade jag säkert fått kvävningskänslor. Jag började slita åt andra hållet, och då lossnade det lilla handtaget...

Jag ringde istället på och blev insläppt och låtsades som inget tills jag kom in på mitt kontor och kunde börja lirka. Det gick ändå inte förrän jag gick in och tog hjälp av spegeln på toaletten.

2 kommentarer:

Jenny sa...

Jag älskar när folk ramlar långsamt, för då a.) dör de inte (vilket jag inte älskar. När de dör alltså) b.) ser det så djävla roligt ut.

Puckohue sa...

Ja! Jag gillar själv att ramla långsamt också. Det är så skönt den sekunden jag inser att jag kommer att ramla, men att jag inte kommer att slå mig så mycket, och helt enkelt ger upp.

Jag älskar att ge upp, det är så jävla ansvarslöst och härligt :).