I krig och kärlek...

Från en artikel i DN idag:

Den amerikanska arméledningen anklagas av två tidigare soldater för att sprida falska uppgifter och rena lögner för att i propagandasyfte skapa krigshjältar.

Är det sant?

/sarkasm.

Jag kan inte känna mer än "vad fan trodde ni?" när jag läser sådant, men jag inser också att det är lite orättvist. Eller är det? Folk i vuxen ålder blir ju fortfarande upprörda när de plötsligt upptäcker att folk i maktposition utnyttjar sin makt för personlig vinning.

När jag var i nedre tonåren blev jag vittne till en bilolycka. Jag satt efteråt i polisens minibuss och lämnade mitt vittnesmål. Dagen efter stod det i Sydsvenska Dagbladet att det inte fanns några vittnen till olyckan. Jag satt för fan och höll i snubbens hand när han dog. Hursomhelst tänkte jag en del på det att antingen polisen eller tidningen ljugit. Jag tänkte att de måste haft en anledning till det. Men i så fall kunde de ju ha anledning att ljuga även om andra saker.

Som politisk aktivist blev det hela lite tydligare. Tyvärr blev det också tydligare hur bra det fungerar att skapa eller förvrida nyheter. Som J sa en gång på 80-talet angående en nyhetsrapport från Kurdistan: "När man läser om en händelse i de kurdiska bergen kan man bara vara säker på en enda sak - att det kanske har hänt något där."

Men vi skapar ju vår världsbild utifrån vad vi ser av världen, och om det som rapporteras i media är det vi ser så blir vår världsbild ju - föga förvånande - därefter.

Och mediakritik? Det är något som barn ska få lära sig i skolan. Av samma lärare som anser att dagstidningar är neutrala och objektiva faktakällor, som är människor precis som vi andra.