The Gift

Jippii, ännu en film med de där framzappad på TV1 som av en slump: The Gift.




Det verkar väl inte direkt vara en höjdarfilm, men de gör den åtminstone inte sämre.

Slutet av februari

När jag kom hem från filmkvällen på jobbet igår kom jag samtidigt som en kille som bor i den andra trappen. Vi hälsade, parkerade våra cyklar och gick till våra trappuppgångar. När jag hämtade min cykel i morse kom han ut på gården och hämtade sin cykel. "Vi slutar och börjar tydligen samtidigt" sa han. "Ja", skrattade jag och kommenterade vädret. När vi kommit ut ur porten och klättrade upp på våra cyklar sa jag "Vi ses ikväll då", varpå han skrattade och svarade "Ja, ha det så bra idag."

Det var skoj. Som om vi brydde oss om varandra.

Helgöl

I fredags var jag och drack några öl på Tempo med S med sällskap. Det var ett tag sen jag var där. Å var också där och frågade hur det var. Jag svarade att om det passade bäst så var det bra. Det är ju inte alltid man vill höra folks skit när man bara frågar hur det är i förbigående, men jag hade inte haft något emot att prata lite allvar med henne en stund.

Hon sa senare att hon räknade mig till en av "the happy people"... tja, jag förstår henne, och det var ganska skoj att höra. Det innebär att min taktik fungerade då för några år sen när jag först träffade henne: beter man sig på ett glatt och skoj sätt blir folk glada och skojiga och glada och skojiga människor smittar av sig så att man till slut själv blir åtminstone mer glad och skojig än man var när man bara betedde sig så.

Men det var en trevlig kväll. När S gått hem gick jag inte mycket senare, och försökte intala mig att det var för att jag var duktig som inte drack "för mycket" öl.

I lördags upptäckte jag att jag glömt visakortet i baren, så jag var så illa tvungen att traska dit framåt kvällen när de öppnat. Hon som jobbade har jag träffat via Ts syster Ks kollektiv och hon passade på att håna mig lite lagom för antalet öl (men det var ju även åt andra) men mildrade min skam genom att påpeka att jag inte var den enda som glömt kvar sitt kort.

I'm an asshole

Which Twin Peaks Character Are You?

You are Leo Johnson! I hope you are little less wife-beater in real life. You are getting in big troubles because you have a wrong kind of friends. Stop giving hard times to your pretty wife Shelley. You have curtain charisma, but not for long if you dont change youre style. Take this quiz! Quizilla | Join | Make A Quiz | More Quizzes | Grab Code

Masochism

Jag var på ett gympapass på Friskis och svettis igår, för första gången på... tja, många år. Idag kan jag knappt gå, det känns som om alla senor kring vänster armbåge är på väg att lossna och jag kan knappt ta av och på en tröja.

Gött.

Jag köpte ett tiokort och lyckas jag använda upp det i år är jag nöjd med min prestation.

Måndag igen

Det är rätt mycket cykelväg mellan hemma och jobbet. På ett smalt ställer finns det en återvinningsstation. Imorse var sopbilen där som tömmer containrarna och då blev det så trångt att man fick ta sig upp på trottoaren och cykla förbi där. En stackars tjej som cyklade före mig trillade omkull när hon skulle ta sig uppför trottoarkanten. Sådär långsamt och odramatiskt, lite uppgivet. Jag frågade om det gick bra, och hon låg där och tittade upp och svarade att jo, det gick bra.

Själv märkte jag i trapphuset att den där sömmen längs dragkedjan i jackan fastnat i blixtlåset (vad heter den där delen man drar i?). Jag struntade i det och drog på. När jag kom fram och skulle ta fram kodkortet för att låsa upp ytterdörren till jobbet kunde jag inte dra ner dragkedjan. Först försökte jag stoppa ner handen genom halsen, men det gick inte - men det såg nog roligt ut. Sen upptäckte jag att det gick bra att dra igen blixtlåset ännu mer, vilket skapade lite panikkänslor och hade jag varit mer nervöst lagd än jag är hade jag säkert fått kvävningskänslor. Jag började slita åt andra hållet, och då lossnade det lilla handtaget...

Jag ringde istället på och blev insläppt och låtsades som inget tills jag kom in på mitt kontor och kunde börja lirka. Det gick ändå inte förrän jag gick in och tog hjälp av spegeln på toaletten.

Ny mardröm

Jag drömde inatt att Ts kompis L hyrde en soffa att sova på hemma hos mina föräldrar. Jag försökte prata med min far men han var vimsig och ömklig. Det var något han ville, vara välvilligt inställd i allmänhet verkade det som, men det blev bara fel. Jag kände skuld och önskade att T kunde socialisera med mina föräldrar en stund, men det ville hon inte.

När jag vaknade vid halv fem kunde jag inte somna om.

Dagens två sämsta idéer

1. Höll på att gå till jobbet med gylfen öppen, orakad och med torkad tandkräm i mungipan. Kom på mig i trapphuset när jag tänkte "Nä vänta, var är jag nu igen?".

2. Tänkte att vantar är onödigt - de tar så stor plats i jackfickorna. Fy fan vad jag frös om händerna i haglet på vägen hem.

Jenny Holzer

Igår tänkte jag att "jag måste ta mig ut ur lägenheten", och dessutom var det väldigt soligt och fint. Bilen startade inte, så jag tog tåget till Lund.

Väl där gick jag till Skissernas Museum. Det var väl enda stället jag kunde komma på. På vägen dit såg jag på en affisch att där var en Jenny Holzer-utställning, vilket gjorde mig om inte glad så åtminstone lite mer engagerad. När jag i slutet på åttiotalet jobbade "i konstbranchen" och var på konstmässa i någon stor europeisk stad - jag har glömt var - var hon en av få friska fläktar. Redan då var hon däremot för stor för att det skulle vara lönt att kontakta henne för en utställning i ett litet Malmögalleri. Så jag köpte en bok som stått i mina olika bokhyllor sedan dess.



Konceptkonst är kanske inte så skoj alltid, men som sagt - sammanhanget var en gigantisk konstmässa där hon var en av de som märktes. Naturligtvis var Barbara Kruger en annan som märktes.



Jag tyckte väl egentligen mest utställningen var ett helt ok tidsfördriv - vilket var precis vad jag behövde. Efteråt gick jag upp och ner för gatorna i Lund och mindes då och då något lite från åren jag bodde där. Kinarestaurangen där jag åt med Mi och R. Fiket där jag försökte prata med Ma. Sådana saker. Det slog mig hur lite jag förändrats i vissa avseenden. Jag blev hungrig men fick nojja för att fika själv. Det kändes också som då. Det var otroligt mycket folk överallt, de verkade shoppa. Jag tänkte det skulle finnas glasögonbågar till mig som inte finns i Malmö - vilken idiot-idé tycker jag nu - men hittade inga.

På tåget tillbaks ringde M som ville ta en öl. Det var på tiden. Trots min kemiska bakfylleångest idag mår jag mycket bättre.

Idag kommer det hit några andra nördar för att spela spel - det känns också bra. Det blir nog Junta som ju kom i ny utgåva för några år sedan.

ET phone home

Jag vet att det inte är en jättebra idé att skriva när man inte är nykter. Men ändå.

Jag kommer hem en kväll efter några öl på stan med en kompis och brakar ner framför datorn. I ett försök att upprätthålla nån slags kontakt med det andra skulle kalla verkligheten bläddrar jag till dn.se. Där möts jag av den chockerande huvudnyheten: "Tommy och Anna vidare".

Jag är för uppgiven för att gråta och för ledsen för att skratta.

They think everything's fine...

...they wake up the next day and they're on fire.

Limbo

Det här måste vara den tråkigaste fredagen på hela veckan... jag är så uttråkad att det känns meningslöst att dricka kaffe.

Finkänsligt

Nu när VDn är på besök är det någon som plastat in Aftonbladets artikel Är din chef psykopat och ställt ut på hyllan utanför lunchrummet.

Badsemester i helvetet

Jag drömde inatt att jag fortfarande var ihop med mitt förra ex, även om vi båda egentligen visste att det var slut. Vi skulle på en badsemester, och höll masken. Jag trodde flera gånger att jag tagit fel på avresetiden och missat flyget. Jag var hur som helst sen och stressad, och packade snabbt, väl vetande att jag skulle packa helt fel. Hela tiden med en känsla av att hela resan skulle bli en övning i att låtsas att allt var bra.

Torglampa

Den här lampan som jag såg på Stortorget kan gott få stå kvar för min del - den är skoj.

Lyx

Det är nog "Nötmix Standard" man ska ta om man inte vill ha spår av nötter i den.

Akuten

Tja, här sitter jag med tub i handen och röntgade lungor. Det blir eventuellt ekg också. T sover i stolen här i undersökningsrummet. Jag fick så jävla ont i bröstkorgen att jag knappt kunde andas. Säkert inget allvarligt.

Move along, citizen! Nothing to see here.

Läste det här i dagstidningarna idag.

Ja de där utlänningarna kan man ju inte ha här, så det är väl bra om polisen kontrollerar id-handlingar för samtliga i bilen när de ändå sätter upp vägspärrar för att kontrollera nykterheten på vägarna. För det är ju såklart därför de satte upp vägspärren.

Det vet man ju hur onda de där människosmugglarna är. Så det är ju bra att de letar efter flyktingar som inte har uppehållstillstånd. Så att de kan skickas tillbaks. För att de som organiserat deras resa hit och tjänat pengar på det är onda. Och det förstår ju vem som helst att om man betalat så mycket för att få sitta i en container med risk att kvävas eller en överfylld fiskebåt med risk att drunkna så är man inte en riktig flykting, så vi som röstat fram sossar eller högerpartier behöver inte ha dåligt samvete när piketstyrkan griper dom och skickar tillbaks dom till det där landet med det konstiga namnet.

Och om de kontrollerar min legitimation där jag sitter i baksätet vet jag ju att det är för att de inte alltid kan avgöra om jag är svensk eller utlänning. Men om jag har rent mjöl i påsen, eller kanske menar jag vita gener i pungen, har jag ju inget att oroa mig för eller hur?

Ja, det är så jag tänker, med sarkasm i tonfallet, när jag läser om det övervakningssamhälle de flesta i Sverige applåderar fram. Trist nog fungerar inte ironi när de flesta faktiskt inte uppfattar ironin utan iställer ser hållbara argument.

Men jag anstränger mig för att inte luras. Jag är inte så säker på att opinionen är så vidrig som massmedia påstår. Jag måste tänka så för annars kommer jag att bli bitter och förakta folk i allmänhet på riktigt. Och det låter jävligt trist.

Men faktum kvarstår. Hur gärna lärare, kvällspress, populärhistoriker eller amatörpsykologer än vill få Tredje Riket att vara en ensam galnings verk så röstade en tredjedel av de röstberättigade i Tyskland på den där snubbens parti (och stödet var stort även bland svenskar). Och även om det fanns ett stort och aktivt motstånd från olika håll så struntade de allra flesta i att detta motstånd tystades med våld och repression - de hade inte dagens teknik utan använde lite mer uppenbart brutala metoder än vad som är nödvändigt idag.

Så ja, jag tycker mig ha rätt att vara orolig för utvecklingen.

Ja se det snöar...

...utanför fönstret och på bildskärmen.

Jag greps av panik igår när min rymdstation plötsligt såg ut som en blandning mellan en syratripp och en Lovecraft-mardröm...



...och Hitman såg ut som om han muterats och fått långa klor istället för armar.

Jag rotade runt inne i datorn - dammsög, putsade med tryckluft på burk och plockade ut grafikkortet och kontrollerade fläkt och kablar. Sen laddade jag hem nya drivrutiner och installerade dom. Inget hjälpte. Jag hittade fram mina leveranspapper och hittade en kod på baksidan av datorn som jag matade in på Dells supportsida. Då visar det sig att jag har 60 dagar kvar på support och garanti.

I morse ringde jag och efter några minuters genomgång erbjöd de mig ett nytt grafikkort. Det kommer i dagarna. Tills dess får jag väl hänga i RL.

Fast Hitman med klor fungerar faktiskt.

Utanför snöar det som fan, men det ser ut som sådana där stora klibbiga flingor som lägger sig och täcker marken men smälter bort nästan genast.

Freddy

Inatt drömde jag för första gången på tjugo år om min bror som dog när han var femton och jag arton.

Han var mycket friskare, han gick på kryckor men såg bra ut och kom precis från ett besök hos sin flickvän. Jag tror hon hette Rebecka eller Jenny. Vi pratade om det som jag kanske inbillar mig att man skulle ha pratat om sådant med en bror.

Vi skulle åka till Rom (tror jag) han och jag. Jag funderade en del på hur jag skulle klara att ta hand om honom själv, men under resesekvenserna i drömmen var han alltid på något sätt redan framme vid nästa hållpunkt. Istället var mitt resesällskap L och hennes man från Berlin.

Som vanligt var platserna och hotellen i drömmen samma som alltid.