Ide

Nu är det över två dygn sedan jag sist var utanför lägenheten och pratade med någon. Det blir så ibland. Imorgon kanske jag borde gå till jobbet ett tag. Tror inte där är mycket att göra, så jag kanske struntar i det. Fast jag borde nog. På kvällen är jag bjuden på soppkök hos en kompis och jag känner att jag skulle kunna komma att försöka snirkla mig ur det också fast jag inte borde.

Fick en filt i julklapp. Jag gillar den, den är snygg och mysig. Man kan lägga den över sig. Sånt är bra. Jag fick också första numret av en ny tidskrift - Slut. Jag har inte hunnit med så mycket än (ha!) men det jag läst var intressant.

Jag läser också Tala om klass eftersom det är första boken i en läsecirkel jag blivit inbjuden att vara med i. Jag tror läsecirkel är bra för mig, jag behöver någon som knuffar på. Ungefär som med badmintonspelandet (där undvek jag frågan om huruvida ordet badmintonet går att använda) - hade det inte stått nån jävel där och blivit lidande av att jag inte kom skulle jag strunta i det mycket oftare. Jag har inte "hunnit" läsa så mycket i den heller men den verkar snabbläst.

I bokhyllan står några spel som är så komplicerade att det aldrig blir av att spela dom - dels för att man ofta ska vara fem sex personer och dels för att de ofta tar för lång tid att spela och det är svårt att få så många av mina bekanta att sitta och spela ett spel samtidigt under så lång tid. Men en del av dom kan man spela själv, så det har jag passat på att göra. Skoj. Romarriket föll ganska snart eftersom vi i eliten slösade bort samhällets resurser på mutor till varandras senatorer, men för min amerikanska insatsstyrka i Stilla Havet går det bättre.

Blonde

Jag är inte den som läser i onödan. Jag vet inte varför egentligen, jag har bara vant mig av med det. Nu har jag svårt att välja en bok istället för datorn, men jag försöker.

T tvingar mig läsa Blonde, en skönlitterär bok vars huvudperson är Marilyn Monroe. Eller en skönlitterär Marilyn Monroe. Många av händelserna i boken har hänt i verkligheten, och många av personerna har funnits i verkligheten, eller... nästan samma händelser och nästan samma personer.

Jag är tveksam till den här genren. En biografi kan man kritisera och ställa till svars, den här skönlitterära irrdokumentära genren är naturligtvis fri att fabricera vad som helst. Det är inte författarna jag kritiserar i första hand utan de läsare som faktiskt tror sig lära sig något om den verkliga person eller tidsperiod som dessa böcker handlar om... eller låtsas handla om... fast de är ju ärliga med att de är skönlitterära så de luras ju inte... men...

Hursomhelst, Blonde är ganska läsvärd. Man kan använda mycket av materialet i den som diskussionsunderlag när man ser de filmer Monroe var med i. Hittills har vi avverkat Don't Bother to Knock och Niagara. Knappt värda tiden de tog att passera på näthinnan, men diskussionerna efteråt blev bättre än jag tror de blivit utan Blonde.

Ännu en gubbe på tippen

Fredrik Ekelund har sällat sig till svinen i ett ovanligt kortnäst debattinlägg i Sydsvenskan. När jag läste det satt jag hela tiden och väntade på att han skulle bemöta sina gamla arbetskamraters gubbmentalitet, men icke. Han håller med.

Men:
1. Kriminaliteten har inte ökat. Däremot har skrämselpropagandan i massmedia (Efterlyst, Sydsvenskans hetsreportage om invandrargäng i Rosengård, kvällspressens allt råare våldssnask) ökat vilket i kombination med säkerhetsindustrins och polisens PR-kampanjer ökat mångas allmänna rädsla för... tja, allt som rör sig utanför lägenheten. Vilket gör att de tror att kriminaliteten ökat och därmed tycker att en allt större övervakningsstat är något som är positivt.
2. Kriminaliteten är liksom för femtio år sedan högst i de grupper med mest ekonomiska problem - i den gruppen är idag de med invandrarbakgrund överrepresenterade. För femtio år sedan hade Ekelund skrivit om hur hemska ungarna i /infoga valfri arbetarstadsdel här/ var.
3. I samtliga Ekelunds tre exempel är det invandrare - inte svenskar - som är brottsoffer, och som uppenbarligen inte skyddats av "samhället".

För femtio år sedan fanns det också gäng som gav sig på andra av den enda anledningen att de kom från andra kvarter. Lösningen på det var inte då - och är inte nu - att sätta högerpopulister i de politiska fösamlingarna.

Och den skötsamhetskultur Ekelund talar om har han och hans kompisar tagit ett stort steg bort från när de sållat sig till Sverigedemokraterna och SPI - båda hatgrupper på yttersta högerkanten som saknar alla de arbetarrörelsens värden som Olle Svennning påminner om : tolerans, jämlikhet, humanism och påtaglig antifascism.

Det är inte "invandrarna" överlag som saknar skötsamhetskultur - det är Ekelund och hans kompisar som blivit gamla trångsynta och bittra högergubbar.

Haha, jag ska fan slänga hans urtrista böcker i soporna när jag kommer hem. Så mogen är jag.

Idioter

Äntligen orkade jag leta reda på denna av Gunnar Lundkvist:



Jag vet att Galago gav ut den som affisch nån gång sent 80-tal eller tidigt 90-tal. Om någon vet var man kan få tag på ett exemplar så säg gärna till.

När jag letade hittade jag för övrigt även denna:

Fight club

Häromnatten vaknade jag kl 04 när min kära moder slog mig på käften i en dröm. Ok, jag knuffade henne lite, men den högern var inte att leka med. Inte den blicken heller...

Jag tror helt seriöst att en av anledningarna till att jag drömde detta var att jag för några dagar sedan läste det här av Sandra Gustavsson.

Saker man inte vill höra

"Är det en riktig spindel, den som är i ditt badkar?"

För övrigt har jag solsting. Men det var det värt.

Frukost med T i Västra hamnen. Läste ut Tjuven av Tunström - inte klart för mig än vad jag tycker om den - på den så kallade djuphavsbryggan. Efter en timme eller två hade det blivit för många skrikande tonåringar för min smak, så då tog vi oss till Kallis för fika. Träffade V där. Efter ett tag gick vi till Slottsparken för sen lunch. Där satt mina föräldrar. Dom såg ut att må bra. Foccachia med räkstjärtar och en ljus brasiliansk öl. Sen hem.

Bra dag.

Men huvudvärk nu. Tur det finns piller mot sånt.